FJÄLLBILDER

LAXFJÄLLET 1 MAJ

Jag går rakt upp till fots från mitt hus. Här nere i byn har snön delvis tinat bort och marken är fuktig och doftar så som marken gör på våren. Efter ca 50 meter tar jag på mig skidorna med stighudar och börjar åka uppför. Skaren bär nästan överallt men här och där sjunker jag ner. Fjället har ändrat karaktär nu när liftarna är stängda. Från att vara ett skidområde har det blivit ett stilla fjäll. Jag slår följe med ett kattdjur, kan vara ett Lodjur. Vi går åt samma håll men inte samtidigt.

Jag kommer ut i Mickelspasset och följer den en liten bit och går vidare mot Granbacken som är så smal att jag nästan inte märker när jag passerar. Jag går vidare till myren där det står en sticka som mäter snön. Det är fortfarande 70 cm, samma som i förrgår. Jag kommer ut i Anjabacken och korsar den. Tar “safe way down” upp eftersom jag tycker att den är fin. Här är skaren perfekt. Nu bär det precis överallt och jag tar sikte rakt på Linbanans topp där jag vänder och åker upp till Storsten som är högsta toppen på Laxfjället. Jag ser mig omkring och tänker att det är fascinerande hur ljuset skiftar beroende på årstid. Maj-ljuset är vänligt, glatt, skirt och väldigt ljust. 

Skidorna befrias från stighudarna, hjälmen åker på och jag tar sikte ner mot tjärnen där vatten pumpas från Gäutan till snökanonsystemet på hösten. Här uppe är det fortfarande kallsnö och det blir några fina svängar innan det planar ut och jag är nere på tjärnen. Jag sätter inte på stighudarna igen utan går till fots upp till Kanahobben. Vilar en stund på bänken utanför kåtan innan jag sätter på mig skidorna igen och åker ner. Jag tar backen som ligger brevid Anjabacken, solen har mjukat upp snön och gör det lättåkt. Jag behöver bara trycka till så svänger skidorna, det är som en pendel som går av sig själv och jag åker bara med. Skidglädjen sköljer över mig och jag vill ha mer. Det är den känslan jag tar med mig in i våren.